Om läkaren misstänker akromegali kommer han eller hon att remittera patienten till en specialistsköterska eller endokrinolog, som tar blodprover. I blodproverna mäts mängden tillväxthormon och IGF-I.
En enda provtagning för att mäta mängden tillväxthormon räcker inte för att avgöra om någon har akromegali. Det beror på att hypofysen utsöndrar tillväxthormon stötvis, så nivåerna kan variera från den ena minuten till den andra.
För att vara säker gör läkaren också ett oralt glukostoleranstest (OGTT), eftersom det är mer tillförlitligt. Hos personer som inte har akromegali leder intag av socker (glukos) till en minskad utsöndring av tillväxthormon från hypofysen. Hos personer som har akromegali minskar inte denna utsöndring, så tillväxthormonnivåerna i blodet förblir höga.
Läkaren kan också mäta mängden IGF-I i blodet. Denna är också förhöjd hos personer med akromegali. Att mäta mängden IGF-I är ett mer pålitligt sätt att bedöma om du har akromegali än att bara mäta mängden tillväxthormon, eftersom IGF-I-nivåerna inte förändras lika mycket under dagens lopp.
Om testresultatet för akromegali är positivt beställer läkaren fler tester för att bedöma om och i vilken utsträckning andra funktioner i hypofysen är påverkade. Den godartade tumörens exakta storlek och position i hypofysen kommer slutligen att bedömas med hjälp av en MR-undersökning (magnetresonanstomografi). Detta är en smärtfri undersökning som skapar detaljerade bilder av hjärnan.
En MR-skanner använder sig av starka magnetfält. På detta sätt undviker man att patienterna utsätts för röntgenstrålning.
Vid undersökningen får du ligga på en brits som skjuts in i en tunnel inuti själva MR-kameran. Under undersökningen är det viktigt att du ligger så stilla som möjligt så att bilderna blir tydliga. En MR-skanner genererar ett starkt surrande ljud, så du får öronproppar eller hörlurar för att stänga ute oljudet.
Resultatet är tillgängligt efter undersökningen.